Hej, nu är jag igång igen. Har inte haft tid att blogga alls, har varit på sjukhuset jätte ofta. Min syster var på sjukhuset i över 3 veckor. Vi har haft det jobbigt, speciellt min mamma, min syster har sagt att hon hatar mamma och massa saker. Jag orkar verkligen inte blogga om allting som hänt, men när hon var på sjukhuset i över 3 veckor slutade hennes hjärta att slå fem gånger ungefär, jag blev riktigt rädd att jag skulle förlora henne! Hon har gått upp 4 kg sen jag bloggade sist, hon skär sig mer och mer nu. Alla fösöker att få henne att sluta men det funkar inte. Hon har fyllt 14 nu också. Hon fick det hon önskade sig mest, en iphone 4. Vi trodde att hon kanske skulle bli bättre om hon fick något hon verkligen ville. Men det enda hon gör med den är nästan ingeting. Hon orkar inte. Idag är det första gången på 2 månader vi ser henne skrattar, både jag mamma och pappa började gråta. Det var en underbar känsla.

Har ni någon ni känner, eller lider ni själv av samma sjukdom så kan ni fråga VAD NI VILL, jag kan svara på allt, min syster hat haft det i 5 år ungefär.

Jag har inte bloggat på länge pga. att min syster föll ihop på golvet. Vi kunde inte väcka henne eller få henne "till liv" så vi ringde sjukhuset och då kom tre st. ambulanser i rejäl fart! Jag börja gråta, jag fick panik. Men jag fick ändå följa med upp, när vi väl var uppe så gjorde dem hjärta-&lungräddning och gav henne dropp. Hon vaknade först efter 1h. efter vi hade kommit in på sjukhuset. Det första hon sa då till min mamma var:" Mamma, jag är rädd!" Hon fick stanna under natten och vi trodde att vi fick åka hem dagen efter. Men det blev inte så. Redan vid frukosten så började det. Några sjuksköterskor hade kommit in vid 06.00 och tog lite prover på henne, som t.ex blodprov, hennes vikt osv. Med henne 1.58 cm väger hon bar 25.4 kg. Sen fick hon gå och lägga sig igen. Medan jag och mamma inte kunde somna om så gick vi ner till cafeterian och handla två nallar till henne, jag köpte även lite små godis till mig. Sen när vi kom upp så sov hon fortfarande. Vi la nallarna brevid henne, hon tog dem direkt. Sen somna vi också om igen. Sen vid 08.00 kom sjuksköterskorna igen med frukost till min syster. I en skål var det lite yoghurt och flinger, ett glas med äppel juice och två st. mackor. Jag tänkte bara "hon kommer inte äta allt det där". Jag hade rätt, det enda hon åt/drack var juicen. Inget mer, hon tog en macka i handen, tittade på den en lång stund och sen började hon att mosa den försiktigt i handen, då tog mamma mackan och la den på tallriken igen. Sen efter en stund så larmade vi. Min syster fick kramp i kroppen. Vi larmade akut, och då kom en antal st. Dem flyttade min syster ut ur rummet, bort till ett annat större rum. Och då började dem med hjärt-&lungräddning igen, och massa annat. Dem kunde inte trycka så hårt för då kanske dem knäckte hennes ben eller något. Hon har fått hjärtsvikt två gånger.  Jag är bara så rädd att hon dör.

Min syster, min egna lillasyster. Hennes kropp har blivit förstörd, inget fett. Bara skinn och ben. Det är hemskt att se henne gråta varje gång mamma säger att det är mat, det är svårt att se henne springa till toaletten och spy upp all mat hon har ätit. Min älskade lillasyster har aneroxia/nervosa-bulimi. En sjukdom som förstör hennes kropp och hela hennes liv. Min 13 åriga syster, jag vill att hon ska leva föralltid. Jag vill att hon ska må bra och kunna vara med sina vänner och slippa åka in och ut från sjukhuset så ofta som hon gör det. Jag försöker vara som ett stöd för henne, som en hjälpande hand! Jag gråter när jag gått och lagt mig. För jag tänker på hennes liv, jag vill inte att hon ska dö. Hon har ju hela livet framför sig! Hon vet inte vad hon gör. Men jag vet, mamma pappa och hennes andra syster vet, hon förstör sig själv genom att svälta, genom att stoppa ner två fingrar i halsen och kräka upp det. Hon är lika smal som en pinne, hon har inget fett på kroppen. Hon har ingeting förutom skinn och ben. Det är hemskt att höra henne gråta varje natt. Jag hör henne tydligt, bara för att våra rum ligger brevid varandra, jag hör hon gråter och säger -" jag vill dö, jag ska ta mitt liv! jag orkar inte leva mer, jag vill bara försvinna!". Jag börjar gråta, och går in till henne. Hon skriker först att jag ska gå ut. Och då kommer mamma upp springande och frågar vad som händer, och då ger jag henne en blick som betyder -" mamma, jag klarar detta, jag vet vad jag ska göra och säga." då säger hon bara att hon förstår och då går hon igen. Jag kramar om henne, och det känns svårt. Jag är rädd att jag ska krossa hennes ben, för man känner dem så tydligt. Jag känner gråten i halsen och då brister hon ut i gråt och jag med. Vi sitter sen en lång stund och bara pratar. Hon säger hur hon mår och jag försöker att trösta henne. Till slut somnar hon, då stoppar jag om hennes sköra kropp med varma filtar och ett tjockt dunn täcke. Jag pussar henne på pannan och säger -" jag älskar dig lillasyster, snälla förstör inte dig själv" sen går jag ut ur rummet och in i mitt. Jag lägger mig i sängen och börjar gråta. Jag älskar min lillasyster men hatar aneroxia monstret hon har i sin kropp. Jag vill att hon ska må bra igen.