Min syster, min egna lillasyster. Hennes kropp har blivit förstörd, inget fett. Bara skinn och ben. Det är hemskt att se henne gråta varje gång mamma säger att det är mat, det är svårt att se henne springa till toaletten och spy upp all mat hon har ätit. Min älskade lillasyster har aneroxia/nervosa-bulimi. En sjukdom som förstör hennes kropp och hela hennes liv. Min 13 åriga syster, jag vill att hon ska leva föralltid. Jag vill att hon ska må bra och kunna vara med sina vänner och slippa åka in och ut från sjukhuset så ofta som hon gör det. Jag försöker vara som ett stöd för henne, som en hjälpande hand! Jag gråter när jag gått och lagt mig. För jag tänker på hennes liv, jag vill inte att hon ska dö. Hon har ju hela livet framför sig! Hon vet inte vad hon gör. Men jag vet, mamma pappa och hennes andra syster vet, hon förstör sig själv genom att svälta, genom att stoppa ner två fingrar i halsen och kräka upp det. Hon är lika smal som en pinne, hon har inget fett på kroppen. Hon har ingeting förutom skinn och ben. Det är hemskt att höra henne gråta varje natt. Jag hör henne tydligt, bara för att våra rum ligger brevid varandra, jag hör hon gråter och säger -" jag vill dö, jag ska ta mitt liv! jag orkar inte leva mer, jag vill bara försvinna!". Jag börjar gråta, och går in till henne. Hon skriker först att jag ska gå ut. Och då kommer mamma upp springande och frågar vad som händer, och då ger jag henne en blick som betyder -" mamma, jag klarar detta, jag vet vad jag ska göra och säga." då säger hon bara att hon förstår och då går hon igen. Jag kramar om henne, och det känns svårt. Jag är rädd att jag ska krossa hennes ben, för man känner dem så tydligt. Jag känner gråten i halsen och då brister hon ut i gråt och jag med. Vi sitter sen en lång stund och bara pratar. Hon säger hur hon mår och jag försöker att trösta henne. Till slut somnar hon, då stoppar jag om hennes sköra kropp med varma filtar och ett tjockt dunn täcke. Jag pussar henne på pannan och säger -" jag älskar dig lillasyster, snälla förstör inte dig själv" sen går jag ut ur rummet och in i mitt. Jag lägger mig i sängen och börjar gråta. Jag älskar min lillasyster men hatar aneroxia monstret hon har i sin kropp. Jag vill att hon ska må bra igen.

 

Floorballs

9 april 2011 23:07

Hej!
Jag tycker verkligen synd om din syster & dig
med förstås.
Annorexia är en livsfarlig sjukdom och rasar
vikten "över gränsen" då måste ni se till att
hon tvångsomhändertas, annars dör hon och det
finns nog inget värre än att ställa sig frågan
resten av livet, "varför agerade vi inte i tid".
Det är förstås lätt att säga, men jag har en anhörig, hans flickvän har ligger JUST NU
tvångsomhändertagen, vilket hon gjort i över
4 månader.
Hennes hjärta stannade och hon vägde 23kg när
hon kom in på sjukhuset (17 år 16ocm, 23kg).
Nu idag väger hon runt 35kg, så det går framåt
iaf, men hon MÅSTE vilja själv...annars går
det inte i längden.
Hoppas det går bra för er!
Ha det bra!
//F

http://www.cashtips.se

Felicia Lundgren

17 april 2011 09:52

det betyder verkligen, tack!

 

Hanna

21 maj 2011 21:37

Hej !
Du är en stark syster , HIttade nyss din blogg,
Jag leder själv av anorexia som ''tur'' var får jag hjälp i tidigt tid! . Jag förstår hur hon känner , Ibland är det bäst att ta imot hjälp även om man inte vill, Om hon vill & orkar får hon görna mejla mig eller nge sånt så hon vet att hon skan prata med mig & jag vet hur hon känner
Kram

http://vittpasvart.webblogg.se

Felicia Lundgren

12 juli 2011 15:01

Hej, fin tanke av dig.. Men jag tror inte hon orkar det. Tack, kram.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej, nu är jag igång igen. Har inte haft tid att blogga alls, har varit på sjukhuset jätte ofta. Min syster var på sjukhuset i över 3 veckor. Vi har haft det jobbigt, speciellt min mamma, min syster har sagt att hon hatar mamma och massa saker. Jag o...

Jag har inte bloggat på länge pga. att min syster föll ihop på golvet. Vi kunde inte väcka henne eller få henne "till liv" så vi ringde sjukhuset och då kom tre st. ambulanser i rejäl fart! Jag börja gråta, jag fick panik. Men jag fick ändå följa med...